Vi måste lita på varandra

Mexico City, Mexiko

När jag fyller på krediten i min mobiltelefon får jag inget kvitto. Jag kan inte heller veta att mobilen verkligen blivit laddad eftersom bekräftelsen på det ska komma som ett sms och här finns ingen täckning. Jag kan bara lita på att kvinnan bakom disken talar sanning när hon säger att hon fyllt på mitt saldo och hoppas att ingenting krånglar på vägen.

Vid grinden till vår smala innergård står flera tydliga lappar som sӓger att alla måste stӓnga och låsa ordentligt. Trots det står grinden i stort sett alltid ӧppen nӓr jag kommer hem eller ska gå någonstans. Det ӓr liksom enklare så.

Någonstans kӓnns det som en komisk kontrast till låshysterin i Kuba. I stort sett alla kubaner jag pratat om Mexiko med har pratat om hur osӓkert det ӓr hӓr; hur kriminella alla ӓr och att jag måste vara fӧrsiktig. Ӓnnu fler har bedyrat hur den hӧga sӓkerheten i Kuba ӓr något de verkligen vӓrderar – något som gӧr att de kӓnner sig trygga. Ӓndå har många, inte minst i Havanna, två eller tre lås på dӧrren och ofta en extra grind. De påtalar hur viktigt det är att låsa och lӓmnar det sӓllan ӧppet. I livsfarliga Mexiko går mina lӓgenhetskompisar upp på terassen eller stӓnger in sig på sina rum utan en tanke på att låsa dӧrren. Grinden in till gården står ӧppen och nӓr jag flyttade in gick det inte ens att stӓnga fӧnstret i mitt rum ordentligt. De skrattade åt mig nӓr jag påpekade att vem som helst skulle kunna kliva rakt in och ler fortfarande åt minnet.

Jag undrar plӧtsligt om det hӓnger ihop. Om kubanerna innerst inne tvekar på sin påtalat höga säkerhet. Om det finns ett outtalat behov av tillit i ett land fyllt av organiserad brottslighet och korruption. Om det ibland bara är så att vi måste lita på varandra.