Viñales, Kuba
Tobaksbladen hänger i stora klasar från taket; skiftar i grönt, gult och brunt. Henri plockar fram ett par stycken och rullar för kanske femte eller tionde gången idag en cigarr för besökande turister. Plantorna sås i september, planteras sedan ut på fälten och skördas i januari och februari.
De är i sluttampen nu. De flesta bladen hänger redan på tork; påminner om svensk höst, precis innan de sista löven ramlar av. Här ska de hänga i fem månader innan behandlingen fortsätter. Henri visar upp en snabbversion, nästan som en sån där nästa steg alltid är förberett; rullar cigarren med vana händer, berättar att det framför allt är han och brodern som sköter marken nu.
65 000 plantor sätter de varje höst, vilket i slutändan ger drygt 60 quintales eller 2900 kilon. Nittio procent av skörden måste de sälja till staten, som betalar 700 kubanska pesos per quintal, totalt drygt 10 000 kronor. Jag vet inte hur många familjer de är som ska leva på den grundläggande årslönen. De resterande 10 procenten av skörden har de hur som helst rätt att sälja privat, exempelvis till turister, vilket ger ett helt annat pris.
Henri klipper änden av cigarren, säger att den är helt ofarlig, organisk. Sedan berättar han att både hans pappa och farfar också har arbetat här. Det är omöjligt att veta om anekdoten om alla utlänningars favoritmartyr Che Guevara är sann. Hans farfar kände honom, berättar han. Trots att Che hade astma hade han inga problem att röka cigarrerna här, eftersom de inte innehåller några kemiska tillsatser, inte är processade i fabrik.
Utanför steker solen. Längre bort på himlen syns molnen som skvallrar om ett kommande skyfall. En fransk familj har just kommit in som ett stopp på sin ridtur i bergen. Döttrarna är märkbart mer intresserade av den magra kattungen som hoppat upp på en av bänkarna. Föräldrarna tittar och lyssnar intresserat, men nej, de vill nog inte pröva; har inte tänkt köpa med sig några cigarrer hem.
åsa welander 