Vi är vana att höra om Kuba som mjukisdiktaturen där det förvisso är fattigt, men där ingen behöver gå hungrig. Där det är ont om varor, men där alla har så att de klarar sig. I senaste numret av tidningen Re:Public berättar jag om ett matprojekt för hemlösa, sjuka och fattiga i staden Colón. De som varje vecka serverar mat där är vana vid trakasserier och att kallas för antirevolutionärer – att erkänna behoven är att smutsa ner bilden av det jämlika Kuba. Reportaget finns att läsa på webben, eller i den snygga papperstidningen.
åsa welander 