Unga tjejer försvinner på löpande band i Mexiko. Det blir inga stora rubriker. Men vart tar de vägen? Det utbredda våldet och korrupta rättsväsendet ger bara delvis svar, medan frågetecknen hopar sig hos flickornas familjer. Ofta är det de anhöriga som själva blir de enda experterna i utredningen, medan förövarna går fria. Här finns mitt reportage för Sveriges Radio Studio Ett att lyssna på.
Tiotusentals människor är försvunna i Mexiko. Deras familjer slutar aldrig att leta. Konstnären Alfredo López Casanova började samla på de anhörigas skor, för att vi aldrig ska glömma och för att påminna oss om de hundratals mil de anhöriga vandrat i sökandet. Skorna blir del i samlingen Huellas de la Memoria.
Mitt reportage om projektet sändes i P1 Kultur i Sveriges Radio.
Yanel var 16 år när han åkte hemifrån byn i Honduras. María Delmi visste inte om han levde eller var död, men efter ytterligare 16 år fick hon äntligen hålla om sin son igen. Tiotusentals andra hittas aldrig. Nu har mitt reportage om de centralamerikanska migranterna som försvinner på vägen mot USA publicerats på sajten KIT. 70000 centralamerikanska migranter beräknas ha försvunnit i Mexiko de senaste tio åren.
De fördes bort och försvann spårlöst. Ett år senare är de 43 lärarstudenterna från Ayotzinapa och deras mördade skolkamrater fortfarande högaktuella i Mexiko. En oberoende utredning visar på allvarliga fel och brister i den statliga utredningen och mexikanerna fortsätter kräva rättvisa.
Såhär såg mitt reportage för Göteborgsposten om vad som hänt och vad som finns kvar av de anhörigas kamp ut. En delvis annan version publicerades senare i norska Aftenposten. Den kortade webbversionen av det reportaget finns här.
Ett år efter attackerna mot lärarstudenterna från Ayotzinapa formar försvinnanden, journalistmord, knarkkarteller och korruption återigen bilden av Mexiko. För den ännu ganska nya sajten KIT skrev jag en liten guide till dem som undrar vafan som händer med det här landet egentligen och om vad analytikerna missbedömde eller glömde när hyllningarna fortfarande haglade. Texten finns att läsa här.
I slutet av maj publicerades mitt reportage i Expressen om de centralamerikanska mödrarna vars söner och döttrar försvunnit spårlöst på sin väg som papperslösa migranter genom Mexiko. Pappersversionen gick på två uppslag och såg ut så här.
Hit men inte längre, hade hon tänkt i förväg. Hit till tågrälsen, där de har sökt upp några av migranterna för att se att allt var okej. Själv ska hon ta bussen och möta upp igen längre fram. När de andra hoppar upp på godståget står hon kvar. Det kör en liten bit och stannar. Så en liten bit igen. De ropar på henne: ”Sara! Kom igen!”
Här ett reportage i Allers om svenska aktivisten Sara Alemir som kämpar för papperslösa migranters rättigheter i Mexiko.
De blir bara fler och fler; de försvunna i Mexiko. Fortfarande skallar slagorden från demonstranter som kräver ansvar för de 43 lärarstudenterna från Ayotzinapa som försvann i slutet av september. Få accepterar president Peña Nietos uppmaning om att släppa traumat och gå vidare.
Nyligen publicerades en version av det här radioreportaget, om ett nytt initiativ, styrt av medborgarna själva för att komma närmare sanningen om var deras försvunna anhöriga tagit vägen, i finlandssvenska Hufvudstadsbladet. Det finns att läsa här. (Med en väldigt konstig rubrik, men ändå.)
Någonstans runt 30 000 personer beräknas vara försvunna i Mexiko, enligt officiella uppgifter. Vissa hävdar att de är tio gånger så många. Myndigheternas handlingskraft när det kommer till att utreda försvinnandena lämnar en hel del övrigt att önska.
Förra veckan gick detta reportage i Sveriges Radios Studio Ett om hur anhöriga skapar både ett eget register över försvunna och en egen DNA-bank för att själva komma närmare sanningen.
åsa welander 