Att prata med någon som inte är rädd

Havanna, Kuba

Redan nӓr vi pratar med varandra på telefon fӧrsta gången kӓnner jag mig som en spion. Att linjen ӓr avlyssnad ӓr en sjӓlvklarhet och i samma ӧgonblick som jag presenterar mig så otydligt jag kan tӓnker jag att jag kanske borde haft ett kodnamn. Sekunden efter skäms jag för en så fånig tanke. ”God eftermiddag, jag såg ditt mail. Jag tӓnkte hӧra om det vore mӧjligt att ses.”

Jag fattar att det ӓr lӧjligt. Eller gӧr jag det? Jag pendlar mellan kӓnslan av att vara alldeles fӧr ofӧrsiktig och naiv och kӓnslan av att vara onӧdigt paranoid. Jag ӓr liksom inte van vid diktaturer; vet inte riktigt hur jag ska bete mig.

”Om du ringer mig i morgon kan jag ge dig min adress. Eller så kan vi ses på en offentlig plats om du vill. Ring mig klockan fyra så talar jag om vart jag ska.”

Vi bestӓmmer att jag ska hӧra av mig dagen dӓrpå. ”Har du pratat med den andra personen jag gav dig numret till? Fӧr det ӓr bara idag hon ӓr på den platsen, bara idag du kan nå henne dӓr.”

Vi ses i lobbyn på ett stort hotell. ”Just nu är det säkert 30 kameror och 40 personer som observerar oss och försöker lista ut vad vi pratar om. Jag vet inte hur det är med dig, men för mig gör det ingen skillnad”, sӓger hon – van vid att alltid vara avlyssnad och iakttagen. Det ӓr förstås inte olagligt att prata med folk, ӓndå kӓnner jag mig halvt kriminell. Vill stӓlla hundra frågor men fӧrsӧker ta det som det kommer.

I sjӓlva verket ӓr det ju helt sant, det jag tӓnker sӓga om någon kommer på mig med att samtala med fel person. Jag pratar med folk fӧr att lӓra kӓnna Kuba, pratar med alla mӧjliga. Nej, det ӓr ingen regelrӓtt intervju, och jag har inte ens fӧrsӧkt sӓlja in någon artikel dӓr jag kan anvӓnda det som sӓgs. Jag vill ju bara lӓra mig, ta chansen att trӓffa någon från andra sidan. Någon från oppositionen. Någon som suttit i fӓngelse fӧr sina åsikter och kan berӓtta om sin syn på landet. Någon som inte ӓr rӓdd.